Jahopp.. då var man där igen.. ingen bil och det ända sättet att ta sig till arbetet var just att man skulle knata först 20min för att sedan kunna stå och trängas med andra på en liten buss.
Ett litet lustigt observandum var dock att de som åkte med bussen var enbart skolungdomar och flyktingar. Med andra ord, folk som inte har åldern inne för att kunna tjuvköra bilar och centralafrikaner ( ursäkta min etnisk diskriminerade vinkling) då det sistnämnda av andra orsaker inte har möjlighet att skaffa sig en bil.
Erfarenheten från stockholm, av att åka buss från lilla essingen, låg djupt in i benmärgen. Redan när bussen var flere hundra meter bort rykte det i benen och av ren reflex började man springa. Inte för att ja riktigt visste var hållplatsen låg utan av den anledningen av att man inte just ville missa den. Sen att det senare visade sig att det räkte med att stå kvar på valfri plats, vänta på att bussen skulle komma och då vinka in den fick ja först lära mig när ja stod och flåsade inne i bussen. Samtidigt som ja stod och studerade skolbarnens inlärda mönster.
Väl på bussen så var givetvis alla platser redan tagna. Jag fick därför nöja mig med att stå i bussens mittenpartier och hålla mig fast i de ögglor som hängde ner från taket. “Inte lika plastiga som de som vi har i sthlm” tänkte jag utan de här är mer gjorda av en kraftig lina. Senare efter några väl många stopp fick jag det förklarat för mig av mina medresenärer att ögglorna var inte till för att man skall hänga i dem utan för att signalera att man vill stiga av.
Ajaj.. ”jag kan ju inte rå för att de har kvar ett gammalt system som vi i Sverige har valt att skrota för 20 år sedan” tänkte jag medan jag skamset satte mig ner på en nybliven ledig plats.
aja.. lite bra att inte säga nått.. detta eftersom ja ska nog fortsätta åka buss några dagar framöver.
